Nattliga tankar med Davros

Davros i Uppsala

Jag blev lite ledsen idag. Varför? Jo, för när jag stod och väntade på Nora utanför Åhlens så gick det förbi ett gäng glada kvinnor. Så plötsligt dök det upp en äldre gubbe. Vad gjorde då han? Jo, han spottade mot en av kvinnorna och kallade henne jävla neger. Jag tänkte att så där kan man ju inte göra och tog ett steg framåt för att säga till gubben. Fast vad hände då? Jo, kvinnan stannade inte upp. Hon bara lät det hända och gick vidare tillsammans med sina vänner. Var på gubben argt gick åt ett annat håll.

Skulle någon spotta på mig så hade jag nog blivit extremt förbannad. Nu för tiden, menar jag då alltså. Det fanns en tid i mitt liv då folk kunde spotta på mig och jag mera hade tänkt ”Jaha, det är jag väl värd”.

I alla fall, jag började fundera på hur ofta den där kvinnan måste fått uppleva sådant där? Hur många idioter krävs för för att rasism ska vara något offret bara rycker på axlarna till? Sen att hennes vänner inte heller reagerade. Kändes bara så dumt att det kan vara så här. Vi borde kommit längre!

Om UppCon och kärleken till kretsen

Köade till mitt första UppCon
Köade till mitt första UppCon

Vi i UppCon har gått ut med att UppCon:12 blir det sista och med det försvinner något som varit en väldigt stor del av mitt liv. Verkligen större delen av mitt sociala liv har varit byggt kring konventet på så många olika nivåer.

Mitt första UppCon var 06. Jag begav mig dit ensam efter att min vän Ida hade talat gott om konvent och den kulturen. Jag var väl inte den mest insatta i just östasiatisk populärkultur och visste verkligen inte vad som väntade mig. Antog bara att alla skulle klä sig konstigt och lyssna på Moi Dix Mois. Upplevelsen blev något utöver det normala. Jag kände mig inte felplacerad. Folk pratade med mig. Folk som tyckte att jag var cool, häftig och sa snälla saker till mig pratade med mig. En helt annan gemenskap än den jag hade känt under perioden då jag lajvade.

Som med allt annat jag gräver mig in i så blev jag väldigt aktiv på UppCons forum. Vilket inför UppCon: 07 gjorde att jag skulle få arbeta som sovsalsvakt. Förutom det så tänkte jag att nu vill jag också stå ut lite i ett rum där alla andra stod ut. Jag formade min stil runt hur jag antog andra skulle tycka. Samt borstade bort då folk skrek efter en på stan att man såg tokig ut. Jag passade inte i rosa fluff och kjol. Det vet jag nu när man tittar tillbaka på foton.

Kjol och hela köret
Kjol och hela köret

UppCon: 07 blev ännu häftigare. Jag fick träffa flera som jag hade blivit vänner med över forumet och jag hade blivit lite av en grej. Folket på IRC brukade snacka om ”Tombs fangirls”. Jag hade aldrig varit i en relation heller. Så många som tyckte om mig och sa snälla saker. Trots detta mådde jag inte speciellt bra i sinnet. Det handlade dock mera om inställning till livet än något annat.

Inför UppCon:08 hade jag blivit mera delaktig. Jag hade skrev nästan all text till årets hemsida och blev någon sorts ”alltiallo”-personal under konventet. Jag fick en arrangörströja och gick all-in för att matcha personalkläderna. UppCon har handlat mycket om små utvecklingar också för mig. Det var t.ex. under 08 som jag för första gången drack energidryck. Jag minns det så tydligt för ingen hade berättat för mig att man inte kunde dricka energidryck som vanlig läsk. 10-14 Powerkings senare och jag var ett speedat vrak.

08tomb

UppCon: 09 tog jag på mig mera ansvar och hela konventet ligger i minnet som en dimma. Starkaste minnet var att någon från UKK tyckte att jag stod så duktigt vid en dörr att han tyckte jag borde börja jobba där. Starkaste minnet i skrivandets stund i alla fall. För konventet har flutit så mycket ihop och bara blivit ”konventet”. När känns inte speciellt viktigt längre.

Lika suddigt som vad vi faktiskt gjorde med #Lokalen.

Det är inom UppCon man kan också se min egna utveckling. Kommer ni ihåg mina löften? Samtliga som skulle brytas så fanns mina vänner från UppCon där på vägen. Från att betala min första hårklippning sen jag var 13 till att bära mig in i kryssningshytt när man inte kan glidflyga på heltäckningsmattor.

Det är så många som jag har omkring mig har jag lärt känna via UppCon. Även jag har introducerat en hel del personer till kretsen som känns som självklara grundstenar nu för tiden.

Ja, UppCon har varit en stor del av mitt liv och nu efter UppCon: 12 så hoppas jag att kretsen står kvar. Den fina, underbara krets som fått mig att växa som människa på så många fronter. UppCon dör men kretsen lever vidare.

Tack. Ni är bäst.

Tack

Ira Glass om storytelling

Tills idag hade jag ingen koll på Ira Glass alls. Förutom att han jobbar med radio. Så är inte precis någon expert på vem, vad, hur. Fast just det här citatet är något som jag verkligen kan relatera till. Jag är rätt säker på att alla andra som någon gång haft ett projekt, försökt skriva eller komma igång med något nytt också kan relatera.

Jag skulle nog säga att jag fortfarande sitter fast lite där. Skapar jag något så blir jag aldrig nöjd med det hela och designer jag något så är bilden alltid snyggare i mitt huvud än själva resultatet. Fast då ska man inte ge upp! Ge det tid och låt tankarna leva vidare. Vi människor lär oss och sen en dag.. Då sitter man där och ser tillbaka på allt fin man själv skapat.

Livet blir bättre med lite serier, valborg och grill

Fotograferat av Clara under valborg

Energi är något fantastiskt. Det är synd att man inte har ett evigt förråd av energi bara. Så jag orkade med allt man borde orka med att göra. Fast efter Stockholms Internationella Seriefestival mådde jag som en kung! Det är så skönt att gå ifrån ett event och faktiskt vilja göra det igen. Ja, alltså utan att gå genom hela ”Aldrig mera!” och några månader senare ”Men okej då!”

Så låt oss ta det från början. Åkte till Stockholm under fredagen för att gå på Kristiinas minnesstund. Planen som jag hade uppfattat den var att möta upp Robert och Hanna en stund innan. Lagom tid för mig att byta om till skjorta och se lite finare ut än vad jag vanligtvis gör. Fast tydligen var Robert och Hanna redan inne i minnesstunden. ”Gå bara rakt in!” sa Robert och jag det gjorde jag. Antar det var pga. min huvtröja eller något, men direkt efteråt så kom en av vakterna fram och undrade vem jag var. Jag tänkte att det var någon från seriefestivalen och förklarade att jag var med Myskoteket och vi skulle livestreama under festivalen. Sen gick jag vidare och sökte över folkmassan efter Robert och Hanna. Själva ceremonin hade inte kommit igång ännu. Sen såg jag alla vackra tavlorna föreställandes Kristiina och det började svida lite i ögonen..

Då dök samma vakt upp igen (!) och frågade mig om jag visste vad detta var och ”du kände väl Kristiina i alla fall?” Jag nickade med troligtvis rätt gråtfärdiga ögon och han gick iväg igen. Så här i efterhand känns hela grejen med vakten mindre jobbig än vad den var just då. Flydde i alla fall in genom folkmassan och ställde mig borta vid DJ-båset. Sen började den vackraste finska sången jag hört på många år och jag stod där ensam och grät. Tillslut hittade även Robert och Hanna mig. Då passade jag på att gå lite åt sidan och byta om. Minnesstunden var i alla fall väldigt fin. Om jag dör någon gång vill jag också ha en sådan fin. Fast som det sades under ceremonin; Det är synd att man inte kan få gå på sin egen minnesstund.

Efteråt drog vi till Hannas föräldrar som kanske är några av de coolaste föräldrarna i världen varje gång man träffar dem. Helt tomma på fördomar, krav och så sjukt intressanta att lyssna på. Det är också rätt intressant att se hur olika familjer är mot varandra. Det är t.ex. en vanlig grej i Hannas familj att de håller händer med varandra. Väldigt gulligt.

Robert/Tomb intervjuar
Robert och jag intervjuar Simon Gärdenfors. Hamstur som fotograferat.

Sen under lördagen var det dags för det riktiga jobbet på festival för oss! Ja, för alla som inte följt mig på twitter eller läst på Facebook så var jag där tillsammans med mina underbara vänner från Myskoteket och hade en live-show. Vi intervjuade serieskapare, serievetare och filmade reportage. Allt kommer så självklart upp online när vi väl redigerat klart allt. I skrivandets stund så finns i alla fall ett besök inne i kolikgrottan uppe.

Det kändes så extremt inspirerande att vara omgiven av personer som kan spendera tjugo minuter åt att diskutera ljudeffekter i serier utan att det blir konstigt.  I år hade någon främling nominerat Krig RAWR! till seriefrämjandets fanzinepris också. Varken jag eller Mirjam har någon aning om vem som nominerade oss. Så bara det kändes rätt stort! Vi vann inte men en nomination tycker jag är tillräckligt. Samt så var det flera som på marknaden undrade när hur det går med serien. Svaret är att jag väntar på andra kapitlet från Mirjam. Rätt stolt över hela Krig RAWR! faktiskt. Hoppas vi någon dag når slutet. Handlar väl mest om tid bara.

Alla under valborg
Massor av vänner under valborg. Jag syns lite längre bak. Jon som fotograferat.

Sen så har vi förstås valborg. TombS valborg som jag nu gjort till tradition. Ja, alltså.. Jag ändrade mitt namn förra året på Facebook till TombS valborg under valborg. Nu när jag gjort det en gång till har det alltså blivit en tradition. Eller vänta det kanske var tre gånger för att det ska räknas som en tradition? Aja, valborg! Jag överlevde valborg så som förväntat. Vi började med att dra till forsränningen runt 08 och satt där och drack frukost. Sen drog vi till som vanligt till Ekonomikum och drack lunch. Sen hade jag som plan att vi skulle dra till mitt tak och grilla. Så vi samlade ihop ett gäng vänner och drog till Flogsta.
Tydligen hade någon jävel kastat grejer från taket och taket var låst! Så vi drog ner till där man nästan alltid brukar grilla och hängde ett tag. Sedan ringde flera vänner och sa att det var fest borta vid Kantorsgatan. Så dit drog samtliga och det blev en mycket trevlig och chillad tillställning. Jag lyckades övertala Nora att ta sig till festen också. Så då blev festen ännu bättre!

Runt midnatt drog jag, Clara, Tull, Ylva, Adam, Jason, Maddoc och Cissi hem till mig och lyssnade på musik en stund. Sedan kände jag att alla som skulle sova hos mig hade börjat somna. Så Adam, Jason, Maddoc och Cissi drog iväg. Då var väl klockan 02 tror jag? Ylva, Clara och Tull hade somnat i min säng. Försökte väcka dem så jag kunde få bädda fram madrassen. Vilket inte gick så bra. Så jag satt mig på golvet och tittade på Pocahontas tills Clara vakna. Hon hjälpte mig att väcka alla och sen somna samtliga.

Nästa dag var det bakisdagen. Inget skrikande och röda fanor för mig inte! Jag hade dock haft lite framförhållning och ätit en gurka innan jag somnade. Så blev inte allt för bakis, mest seg. När jag hade återhämtat mig och folk hade åkt hem grillade jag med flera av mina fina vänner. Ja, alltså. Jag kan inte få nog av att påpeka hur många fina vänner jag har omkring mig! Här, där, nära och i fjärran! Jag blir så glad! Här vänner. Ha lite mer utropstecken: !!!!

Sämre slut på en månad har man ju haft. Nu börjar dock verkligheten sjunka in igen. Skolstress och drama. Sådant orkar jag inte. Fokuserar på det positiva!

Grilla med vänner
Grillar i solen med vänner. Foto av Emma.