Mitt tredje självmordsförsök

Nene Ormes (som inte bara är en riktigt häftig nörd utan nu för tiden även författare) bloggade rätt nyligen om sin mest traumatiska mobbningupplevelse. Skäms lite över att jag aldrig passade på att säga hej till henne under Kontrast. Däremot så hade jag inte vetat vad jag skulle ha sagt och mina vänner sprang iväg. Så jag tvingade jaga efter dem i folkvimlet. Någon var ju tvungen att övertala dem att köpa Space Alert, eller hur?

Aja, för att komma tillbaka till saken. Jag har tänkt rätt mycket på mobbning under den senaste tiden. Cissi Wallin och Cimon Lundberg diskuterade nämligen mobbning rätt nyligen i deras radioprogram Psykakuten. Vilket gjorde att en hel del människor öppnade upp sig på twitter om ämnet. Även jag passade på att lite kortfattat berätta om mina egna upplevelser.  Jag själv har fått någon sorts distans till allt som hände under min dåtid, men det är bra att ventilera ibland. Lite som denna historia jag nu tänker berätta så kan jag faktiskt skratta åt det. Även min läkare skrattade först när jag berättade historian, även om hon sedan rätade på ryggen och bad om ursäkt. Hon tyckte det kändes oproffsigt och jag tyckte det kändes mänskligt.

Jag gick i mellanstadiet. Det var höst och jag stod på gymnastikbyggnadens tak. Det var alltså skolans högsta tak. Jag hade behövt först klättrat upp på baksidan av skolan. Sedan balanserat över ett uteplatstak för att ta mig till ett lite lägre tak. Där på det lägre taket fanns det en stege som man kunde ta till det högre taket. Jag brukade stå där och titta upp mot himlen och önska att någon dag. Någon dag skulle någon rymdvarelse landa här och flyga mig bort till en annan värld. Jag brukade fundera på vad jag hade gjort för fel för att förtjäna alla orden och slagen. Hur kom det sig att jag skulle vara den fulaste i klassen? Hur kom det sig att alla skrattade när jag berättade någon intressant fakta om monster från min monsterpärm? Varför hade jag så rött hår när mor var blond och min far svarthårig?   Där på taket kunde ingen störa mig. Jag var ensam med mina tankar för alla de där små människorna som sprang omkring tittade ändå aldrig uppåt.

Den dagen så kom en krypande känsla tillbaka. Hade haft den två gånger förut. Ja, alltså.. De två första gångerna jag försökte begå självmord. Jag tittade ner och förstod att det var dags att hoppa. Ingen hade ändå brytt sig. Alla hatade mig i skolan. Ingen skulle ens ta bort kroppen när jag väl hade landat. Jag gick långsamt mot kanten då jag plötsligt hör en röst.

”Vad fan göru här Andedräkten?”

Jag tittade mot stegen och en av mina mobbare hade precis kommit upp på taket. Jag tittade ner mot marken igen. Det spelade ingen roll. Han kommer inte finnas i min värld när jag landar. Så plötsligt brände det till på vänstra översidan av mitt huvud. Jag drog handen dit och kände att handen brändes. Mobbaren hade kastat en tändsticka och tur nog hade jag lyckats slagit ut elden innan den lyckades sprida sig mera på huvudet. Jag började gråta. Jag grät för smärtan och jag grät för att inget gick som jag ville. Så jag sprang, knuffade undan mobbaren och klättrade snabbt ner. Han jagade efter och jag hoppade mellan de mindre taken tills jag kom fram till min cykel.

Jag slängde mig på cykeln och lyckades cykla ifrån mobbaren som endast sprang. Jag ville bara hem. Låsa in mig i mitt rum och låta världen försvinna. Jag slängde ner cykeln på marken framför trappan hemma, torkade upp tårarna och drog huvan över huvudet. Jag gick in. I hallen mötes jag av mor som hade sett mig komma hem. Hon var arg. I all min hast så hade jag glömt cykelhjälmen kvar på skolgården. Hon sa åt mig att ställa cykeln på rätt plats och att jag skulle få utegångsförbud för att ha cyklat utan hjälm om det händer någonsin igen. Jag gick in i mitt rum utan att säga ett ord till mor och stängde dörren.

Well, nu när jag läser min text så känns det inte så underhållande. Fast när jag berättar hela historian muntligt så gör jag den kortfattad. Så kanske därför man skrattar. Så typiskt så det blir roligt. På ett sätt så räddade ju mobbaren där mitt liv. Även om jag aldrig kommer förlåta mina mobbare för allt jag fick stå ut med.

Mobbning är många människors vardag. Låt oss ändra på det genom att vara öppna om vad som faktiskt händer.

12 reaktioner på ”Mitt tredje självmordsförsök”

  1. Det gör mig ont att du blev driven till flera försök, och jag är tacksam över att inget var lyckat. Det gör mig också oresonligt arg att den där typen av mobbare bara fortsätter att föröka sig. Vad är det fråga om egentligen? En mental smitta?

    Gör mig extra upprörd att de hängde upp sin mobbing på ditt utseende, det är något man inte kan flytta ifrån eller ta sig ut ur. Jag fick höra hur ful jag var under hela min uppväxt, särskilt fick jag höra om min näsa. Det har tagit mig halva mitt vuxna liv att ta tillbaka mitt utseende och jag är inte riktigt där än heller.

    För vad det är värt: Jag tror att du har helt rätt, att vi måste prata om det, inte låta det vara något som ’man växer ur’ eller som händer bara för att ’barn är barn’ eller ’det var inte så allvarligt egentligen’ eller ’jag har ju kommit vidare, så det kan inte ha varit så hemskt’.

    Dessutom älskar jag rött hår.

    1. ..och två till skulle det bli efter detta försök, tyvärr. Fast nu har jag kommit till en punkt då jag vet hur det känns att bli kvarlämnad efter ett självmord. Så skulle aldrig vilja något sådant mot de vänner jag har nu för tiden.

      Din näsa är det då inget fel på! Ja, det är så skumt hur de väljer ut först efter utseende. Känns som skolorna borde arbeta mera med hur man ska se på en annan människa. När ändå världen omkring dem försöker ge barnen en bild av hur den ”rätta människan” ska se ut.

      Det känns också rätt bra att kunna prata om det. Det är en hjälpande process. Tror det finns många dock som inte vet om det.

      Mitt hår har tappat lite av sin forna rödhet. Nu för tiden är det mera hasselbrunrött.. Fast självklart har jag fått behålla överkänsligheten mot sol. :/

  2. Jag blev mobbad ändå tills jag började på gymnasiet typ, och jag samlade också på monster i mosterpärmar (har alla hallå:D) Men det var nog tur at vi blev lite mobbade, för nu så har ju både du och jag blivit jäkligt coola. Dessutom kan vi en hel del om moster, what up!:D (puss :) )

    1. Samlade du även på pärmen med dinosaurier? Mina monster försvann i flytten men dinosaurierna har jag kvar. Saknar bara coola glasögon så man kan titta på alla 3D-bilder.

      Ja, jag skulle inte vilja säga att mobbning är bra eller att man har tur. Däremot så är jag tacksam för att jag är den personen jag är idag. Vilket jag inte tror att jag hade varit utan min mobbning. Säger dock inte att någon alls förtjänar det mobbade får uppleva. Den personliga utvecklingen ska kunna skötas utan att någon sparkar ner dig på baksidan och spottar på dig.

  3. Uppskattar verkligen din ärlighet i det du skriver. Utelämnande, men väldigt intressant läsning. Även om ämnet är tungt, så sög ändå texten tag i mig. Sen håller verkligen med om att våld i princip uteslutande alltid leder till mer våld. Och sist men absolut inte minst: Rött hår är awesome! <3 Bästaste, bästaste, bästaste! <3 Riktigt rött hår, inte sån där hemmafärgning, får mig ofta helt lyriskt lycklig, på gränsen till knäsvag. Åh, rött hår! <3

  4. Så himla fint skrivet, känner för att bara skriva av mig och typ berätta för mina föräldrar och syster vad som pågick i skolan egentligen när jag var liten men det kommer jag nog aldrig göra. Men ändå. Jättefint skrivet. <3

  5. Även om man visst kan förstå att du kanske kan skratta åt det såhär i efterhand så ligger det väldigt mycket allvar bakom. Känns konstigt att läsa ditt inlägg precis efter att ha genomgått en kurs i Trygga Möten med barn och ungdomar, som fokuserar på att upptäcka mobbing och övergrepp. :/

Du borde verkligen skriva en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.