Mitt tredje självmordsförsök

Nene Ormes (som inte bara är en riktigt häftig nörd utan nu för tiden även författare) bloggade rätt nyligen om sin mest traumatiska mobbningupplevelse. Skäms lite över att jag aldrig passade på att säga hej till henne under Kontrast. Däremot så hade jag inte vetat vad jag skulle ha sagt och mina vänner sprang iväg. Så jag tvingade jaga efter dem i folkvimlet. Någon var ju tvungen att övertala dem att köpa Space Alert, eller hur?

Aja, för att komma tillbaka till saken. Jag har tänkt rätt mycket på mobbning under den senaste tiden. Cissi Wallin och Cimon Lundberg diskuterade nämligen mobbning rätt nyligen i deras radioprogram Psykakuten. Vilket gjorde att en hel del människor öppnade upp sig på twitter om ämnet. Även jag passade på att lite kortfattat berätta om mina egna upplevelser.  Jag själv har fått någon sorts distans till allt som hände under min dåtid, men det är bra att ventilera ibland. Lite som denna historia jag nu tänker berätta så kan jag faktiskt skratta åt det. Även min läkare skrattade först när jag berättade historian, även om hon sedan rätade på ryggen och bad om ursäkt. Hon tyckte det kändes oproffsigt och jag tyckte det kändes mänskligt.

Jag gick i mellanstadiet. Det var höst och jag stod på gymnastikbyggnadens tak. Det var alltså skolans högsta tak. Jag hade behövt först klättrat upp på baksidan av skolan. Sedan balanserat över ett uteplatstak för att ta mig till ett lite lägre tak. Där på det lägre taket fanns det en stege som man kunde ta till det högre taket. Jag brukade stå där och titta upp mot himlen och önska att någon dag. Någon dag skulle någon rymdvarelse landa här och flyga mig bort till en annan värld. Jag brukade fundera på vad jag hade gjort för fel för att förtjäna alla orden och slagen. Hur kom det sig att jag skulle vara den fulaste i klassen? Hur kom det sig att alla skrattade när jag berättade någon intressant fakta om monster från min monsterpärm? Varför hade jag så rött hår när mor var blond och min far svarthårig?   Där på taket kunde ingen störa mig. Jag var ensam med mina tankar för alla de där små människorna som sprang omkring tittade ändå aldrig uppåt.

Den dagen så kom en krypande känsla tillbaka. Hade haft den två gånger förut. Ja, alltså.. De två första gångerna jag försökte begå självmord. Jag tittade ner och förstod att det var dags att hoppa. Ingen hade ändå brytt sig. Alla hatade mig i skolan. Ingen skulle ens ta bort kroppen när jag väl hade landat. Jag gick långsamt mot kanten då jag plötsligt hör en röst.

”Vad fan göru här Andedräkten?” Fortsätt läsa Mitt tredje självmordsförsök