Svårt att skämta om Star Trek när man är deprimerad

Tomb Star TrekSolen lyste och fåglarna kvittade på väg ner till sjukgymnasten och därför kände jag för att skoja till det lite. Tog och fotograferade min Star Trek redshirt t-shirt, skrev texten ”Kanske dör idag?!” och publicerade på Facebook. Tänkte väl inte så mycket mera på det och såg lite likes trilla in. ”Håhå, så fyndigt!”

Fast knappt hade jag suttit i 10 minuter och pratat med min sjukgymnast innan mor ringde. Sjukgymnasten var på ett bra humör och lät mig svara. Det var min mor och hon undrade allvarligt om ”det jag hade skrivit på Facebook.” Förklarade för henne snabbt att det var ett skämt och vad en Redshirt var för något. Sen när vi hade pratat klart så behövde jag förklara i ytligare 10 minuter för min sjukgymnast att jag inte planerar att dö. Seriöst, jag bara skoja lite. Ibland kan man väl få det?

Det där är lite som hur det oftast blir då jag förklarar hur jag är sjuk. Den där stämningen som infinner sig. Kan inte riktigt beskriva den men även deprimerade kan skratta. Visst, jag är trasig. Fast jag jobbar med att må bättre. Snart ska jag även få rutinmässig sysselsättning. Vilket är ett rätt stort steg för mig mot att må bättre.

Däremot om blickar kunde döda. Då hade sjukgymnastens blick dödat mig on the spot.

Nästa gång jag skämtar om döden. Då blir det Star Wars-referenser.

Jag kan se mig själv i mina råttor

Trasig och Remiss sover

Jag sitter och tittar på när mina råttor fria från bekymmer hoppar runt i buren. Hur den ena råttan mest spenderar sin tid i ett rör och då och då hoppar fram för att ta sig en matbit. Det där röret skulle jag kunna jämföra med min säng och matskålen är mitt kylskåp. Skillnaden mellan mig och råttan är att den sällan flyttar sig därifrån pga. av rädsla. Samtidigt som jag sällan flyttar på mig pga. likgiltigheten.

Ibland så går råttan ut på äventyr i buren. När den andra råttan sover. Han passar på att dricka vatten. Han flyttar pappersbitar och verkar ha det rätt bra faktiskt. Precis som jag. Om buren är resten av livet och den andra råttan är min depression.
När den andra råttan är vaken trycks den första råttan tillbaka till röret. Båda råttorna väser mot varandra. Fast det är alltid den andra råttan som visar vem som är boss. Precis på samma sätt som hur mycket jag än vill slippa depressionen så vill den inte lämna mig.

Ibland går den första råttan in på helt fel ställe i buren. Då blir den första råttan väldigt arg och de väsas extra mycket. Hela buren skakas om. Ingenting ligger där det ska vara. Allt är bara en stor oreda. Det är lite som min nattångest. Det blir mörkt. Allt inom mig börjar skaka. Jag rullar ihop till en liten boll. Tankarna som snurrar i huvudet blir alldeles för mörka men jag är så handlingsförlamad att det inte blir mer än tankar. Tack för det.

Länge sedan jag la mig tidigt för att faktiskt sova.

Jag tror dock jag gör något rätt. För när allt kommer till kritan och det har lugnat ner sig. Då somnar råttorna tillsammans. Precis som jag somnar med mig själv.

Det blir alltid så här när jag städar

Det är svårt att bry sig om det omkring mig pga. min depression. I alla fall min depression yttrar sig mycket i att om det inte påverkar någon annan så bryr jag mig inte. Detta leder till att jag oftast lever i en gigantisk hög av skräp som döljer golvet. Jag kan leva i det utan att det stör mig allt för mycket. (Även om damm inte är så bra för min kvalsterallergi) Fast om någon ska hälsa på så blir det oftast att jag storstädar. Har städat halva lägenheten just nu och har redan en säck skräp och fyra plastpåsar. När jag är klar brukar det bli tre säckar. Fast har inte pengar för att köpa mina sopsäckar. Så använder mitt överskott av plastpåsar.  Fortsätt läsa Det blir alltid så här när jag städar

”Har aldrig hållt med om nåt annat”

Hej hej jag känner inte dig så bra men jag ville bara säga att jag precis upptäckte din blogg och ja jag vet inte varför du skulle bry dig egentligen men det hjälper att läsa någon annans tankar när man själv är deprimerad. Gott nytt år, tack å hej

Det skrev Lina till mig efter inlägget om mitt tredje självmordsförsök. Jag brydde mig. Jag vill ju inte att folk ska må som jag själv gör. Det känns viktigt för mig hjälpa andra om jag inte kan hjälpa mig själv. Nu under måndagskvällen chattade jag med Lina om vad jag gör då det är som värst. Hur handlingsförlamad jag då brukar vara. Hur jag alltid har akutpsyks telefonnummer nära till hands. Samtidigt som jag vet hur svårt det är att plocka upp telefonen när det är dags. Vi pratade även om att även om de yttre faktorerna hjälper så är det ändå en själv som måste utkämpa striden. Fast man ska alltid veta att man har stöd via sina nära och kära.

Har aldrig hållt med om nåt annat

Svarade hon och sen frågade jag ”Hur mår du nu?”. Hon svarade inte. Så jag antog hon hade lyckats somna.

Tisdagen kom. Nu är hon död. Hon valde att avsluta sitt liv. Ja, vi kände knappt varandra. Men jag hade velat känna henne bättre. Jag önskar att jag kunde gjort något mera. Läst mellan raderna bättre. Det är för hemskt att ännu en vän har valt att inte orka. Jag grät i flera timmar tills vinterkylan frös ögonen. Mina tankar går nu ut till alla hennes närmaste och främst hennes pojkvän som var där med henne till sista hjärtslaget. Samt att om det finns något efter döden så hoppas jag Lina äntligen hittar rätt.

Neil Gaiman sa en gång ”Sagor är mer än sanning – inte för att de berättar för oss att drakar finns, utan för att de lär oss att drakar kan bli besegrade.” 

Jag ska inte låta min drake vinna.

”För fan skärp dig Tomb”

forloradFotot här ovanför tog jag efter mitt andra besök hos psykologen för några månader sedan. Efter att ha suttit och lyssnat på då jag pratat om allt och ingenting i 40 minuter så tyckte hon att hon hade skrivit mina tre största tankesnurrare. Ja, alltså tankar som alltid snurrar i mitt huvud och håller mig nere. Sen tog hon lapparna och klistrade dessa på min bröstkorg. Psykologen förklarade sen att det är viktigt att medan jag kämpar mig genom vardagen så är det viktigt att ha med mig tankarna men inte ha dem framför mig. För att illustrera detta tog hon sedan av lapparna från min bröstkorg och höll dem framför mina ögon.

Jag kan inte sova nåt mer
Allting går upp för mig när solen går ner
Kan inte drömma mig bort
Jag ser problem under mitt ögonlock

Visst är det en rätt tydlig poäng? Slutade ändå med att jag tog hem lapparna och satt samtliga på min badrumsspegel och stod där och stirrade ett långt tag. Tills jag kom fram till att det som står på lapparna är bara tre tankar. Tre av så mycket som snurrar och håller en nere. Det jobbigaste är ju att jag själv inte vet varför jag är deprimerad. Mina livsförutsättningar är kanske inte de bästa. Samtidigt så vet jag att om jag ändå vann en miljon på lotto så skulle det inte lösa hur jag mår och ser på livet.

Förra året så hade jag lite Kronofogdsproblem och bestämde mig för att dela med mig av detta rätt öppet på Facebook. Ja, alltså med en statusuppdatering. Fick runt sju kommentarer med stöd. Kommentarer som jag inte kommer ihåg idag. Allt jag kommer ihåg från den dagen är att en kommentar var arg och personen i kommentaren började sitt inlägg med ”För fan skärp dig Tomb!”

För några månader sedan så delade jag med mig av ett av mina självmordsförsök. Fick så mycket vackert stöd från både främlingar och vänner för att jag delade med mig. Fast det som jag minns mest är dramat som uppstod på Facebook med en kille som bara ville trolla lite.

Ändå så tror jag starkt på att faktiskt dela med mig av ens problem och tankar.

Så till alla som inte är insatta:

Hej, jag heter Tomb. Jag har varit sjukskriven sen i somras pga. allvarlig depression. Jag träffar en sjukgymnast, en läkare och en psykolog. Tar medicin varje dag. Utan den kommer jag inte ur sängen. Jag väntar på beslut från försäkringskassan om någon form av aktivitet som ska ge med en rutin i vardagslivet igen. Varje natt så kommer mitt nattångest. Jag får högst fyra timmar sömn. Förutom vissa dagar då kroppen ger upp och jag kraschar sönder. Då kan jag sova i intervaller av orklöshet. Vill dö men vill inte dö  för jag skulle bara göra mina vänner ledsna då. Jag älskar mina vänner. Jag har så många stödjande vänner omkring mig. Även om jag inte kan träffa dem hela tiden.

Nu när det nya året börjar planerar jag att försöka börja läsa igen. Sen depressionen blev så här allvarlig igen (det här är alltså inte första gången. Detta är bara första gången jag har riktig hjälp och inte hjälp som hör till något annat) så har jag inte kunnat läsa eller skriva längre stycken. Köpte två böcker med mitt presentkort jag fick från min syster. Så planerar att läsa dessa och sen när det nya året startar skriva in en book challenge på min Goodreads. Två böcker i månaden ska väl gå när jag en gång i tiden kunde läsa 15-20 i månaden. I somras när jag träffade min läkare så fick hon läsa åt mig. Hon nämner det som en förbättring varje gång jag kommer dit.

Some people crash two or three times
And then learn from their mistakes

But we are the ones who don’t slow down at all
And there’s nobody there to catch us when we fall

Long black night, morning frost
I’m still here, but all is lost

Det här är svårt att skriva mest för att jag inte vill sitta få folk att tycka synd om mig. Jag vill bara göra folk omkring mig medvetna om hur det är. En annan vän sa här om dagen ”du är så bitter nu för tiden”. Jo, jag vet. Förlåt.

Det har hänt så mycket på senaste att jag inte riktigt kan reagera på när det kommer mera och sämre saker. Min mor ringde mig i fredags och grät. Hennes bästa kompis har dött. Började själv gråta. Inte för att jag känner hennes vän, det gör jag inte. Utan för att mor grät. Jag vill bara att hon ska ha det bra. Få ha en bra stund i livet.

Sen nu på lördagen gick jag och hämtade ut ett rekommenderat brev från posten. Ja, tydligen så har jag blivit uppsagd från min lägenhet. Ska ringa och fråga hur lång tid jag har på mig så snart det inte längre är en röd dag. Innan ni frågar. Nej, jag kan inte överklaga. Lång historia som jag inte orkar ta här. Nej, jag vet inte vad jag ska göra åt problemet ännu. Visst hade det varit bra att försöka flytta till Stockholm nu när man ändå blir uppsagd. Då de flesta jag känner bor där nu för tiden. Fast det kan jag inte heller. För då måste jag göra en ny utredning hos soc, försäkringskassan, läkaren, psykologen. En process som tagit så mycket energi och kämpande från min egna sida. Så ja… Vi får se vad som händer när jag pratat med alla mina handläggare.

Fan, det här blev en rätt osammanhängande text. Förstår om ingen orkar läsa. Skapade i alla fall en ny kategori vid namn ”Depression” idag. Så kan folk som bara vill läsa glada saker om min vardag filtrera bort den kategorin. Eller följa den och se om jag någonsin kommer bli frisk.

Slutligen vill jag säga att citaten som fanns i detta blogginlägg återfinns i några av låtarna på den här listan. Det är musik jag kan relatera till helt enkelt.