Fotot här ovanför tog jag efter mitt andra besök hos psykologen för några månader sedan. Efter att ha suttit och lyssnat på då jag pratat om allt och ingenting i 40 minuter så tyckte hon att hon hade skrivit mina tre största tankesnurrare. Ja, alltså tankar som alltid snurrar i mitt huvud och håller mig nere. Sen tog hon lapparna och klistrade dessa på min bröstkorg. Psykologen förklarade sen att det är viktigt att medan jag kämpar mig genom vardagen så är det viktigt att ha med mig tankarna men inte ha dem framför mig. För att illustrera detta tog hon sedan av lapparna från min bröstkorg och höll dem framför mina ögon.
Jag kan inte sova nåt mer
Allting går upp för mig när solen går ner
Kan inte drömma mig bort
Jag ser problem under mitt ögonlock
Visst är det en rätt tydlig poäng? Slutade ändå med att jag tog hem lapparna och satt samtliga på min badrumsspegel och stod där och stirrade ett långt tag. Tills jag kom fram till att det som står på lapparna är bara tre tankar. Tre av så mycket som snurrar och håller en nere. Det jobbigaste är ju att jag själv inte vet varför jag är deprimerad. Mina livsförutsättningar är kanske inte de bästa. Samtidigt så vet jag att om jag ändå vann en miljon på lotto så skulle det inte lösa hur jag mår och ser på livet.
Förra året så hade jag lite Kronofogdsproblem och bestämde mig för att dela med mig av detta rätt öppet på Facebook. Ja, alltså med en statusuppdatering. Fick runt sju kommentarer med stöd. Kommentarer som jag inte kommer ihåg idag. Allt jag kommer ihåg från den dagen är att en kommentar var arg och personen i kommentaren började sitt inlägg med ”För fan skärp dig Tomb!”
För några månader sedan så delade jag med mig av ett av mina självmordsförsök. Fick så mycket vackert stöd från både främlingar och vänner för att jag delade med mig. Fast det som jag minns mest är dramat som uppstod på Facebook med en kille som bara ville trolla lite.
Ändå så tror jag starkt på att faktiskt dela med mig av ens problem och tankar.
Så till alla som inte är insatta:
Hej, jag heter Tomb. Jag har varit sjukskriven sen i somras pga. allvarlig depression. Jag träffar en sjukgymnast, en läkare och en psykolog. Tar medicin varje dag. Utan den kommer jag inte ur sängen. Jag väntar på beslut från försäkringskassan om någon form av aktivitet som ska ge med en rutin i vardagslivet igen. Varje natt så kommer mitt nattångest. Jag får högst fyra timmar sömn. Förutom vissa dagar då kroppen ger upp och jag kraschar sönder. Då kan jag sova i intervaller av orklöshet. Vill dö men vill inte dö för jag skulle bara göra mina vänner ledsna då. Jag älskar mina vänner. Jag har så många stödjande vänner omkring mig. Även om jag inte kan träffa dem hela tiden.
Nu när det nya året börjar planerar jag att försöka börja läsa igen. Sen depressionen blev så här allvarlig igen (det här är alltså inte första gången. Detta är bara första gången jag har riktig hjälp och inte hjälp som hör till något annat) så har jag inte kunnat läsa eller skriva längre stycken. Köpte två böcker med mitt presentkort jag fick från min syster. Så planerar att läsa dessa och sen när det nya året startar skriva in en book challenge på min Goodreads. Två böcker i månaden ska väl gå när jag en gång i tiden kunde läsa 15-20 i månaden. I somras när jag träffade min läkare så fick hon läsa åt mig. Hon nämner det som en förbättring varje gång jag kommer dit.
Some people crash two or three times
And then learn from their mistakes
But we are the ones who don’t slow down at all
And there’s nobody there to catch us when we fall
Long black night, morning frost
I’m still here, but all is lost
Det här är svårt att skriva mest för att jag inte vill sitta få folk att tycka synd om mig. Jag vill bara göra folk omkring mig medvetna om hur det är. En annan vän sa här om dagen ”du är så bitter nu för tiden”. Jo, jag vet. Förlåt.
Det har hänt så mycket på senaste att jag inte riktigt kan reagera på när det kommer mera och sämre saker. Min mor ringde mig i fredags och grät. Hennes bästa kompis har dött. Började själv gråta. Inte för att jag känner hennes vän, det gör jag inte. Utan för att mor grät. Jag vill bara att hon ska ha det bra. Få ha en bra stund i livet.
Sen nu på lördagen gick jag och hämtade ut ett rekommenderat brev från posten. Ja, tydligen så har jag blivit uppsagd från min lägenhet. Ska ringa och fråga hur lång tid jag har på mig så snart det inte längre är en röd dag. Innan ni frågar. Nej, jag kan inte överklaga. Lång historia som jag inte orkar ta här. Nej, jag vet inte vad jag ska göra åt problemet ännu. Visst hade det varit bra att försöka flytta till Stockholm nu när man ändå blir uppsagd. Då de flesta jag känner bor där nu för tiden. Fast det kan jag inte heller. För då måste jag göra en ny utredning hos soc, försäkringskassan, läkaren, psykologen. En process som tagit så mycket energi och kämpande från min egna sida. Så ja… Vi får se vad som händer när jag pratat med alla mina handläggare.
Fan, det här blev en rätt osammanhängande text. Förstår om ingen orkar läsa. Skapade i alla fall en ny kategori vid namn ”Depression” idag. Så kan folk som bara vill läsa glada saker om min vardag filtrera bort den kategorin. Eller följa den och se om jag någonsin kommer bli frisk.
Slutligen vill jag säga att citaten som fanns i detta blogginlägg återfinns i några av låtarna på den här listan. Det är musik jag kan relatera till helt enkelt.
Solen lyste och fåglarna kvittade på väg ner till sjukgymnasten och därför kände jag för att skoja till det lite. Tog och fotograferade min Star Trek redshirt t-shirt, skrev texten ”Kanske dör idag?!” och publicerade på Facebook. Tänkte väl inte så mycket mera på det och såg lite likes trilla in. ”Håhå, så fyndigt!”
