Hur du gör ett rätt onödigt stöd att luta serietidningar mot

Först vill jag tacka alla som hörde av sig efter senaste inlägget. Fick ett gäng väldigt fina privatmeddelanden från mina vänner.

Nu över till något helt annat.

Jag har letat online och i butiker efter någon billig lösning på ett bokstöd. Något jag kan luta min serietidning mot när jag läser. Hittade lite saker här och där, men allting kostade någonstans över 200kr. Att snickra ihop något hade ju varit en rätt enkel lösning för att få tag på något robust. Fast nu bor jag inte längre på landet och har därför inte tillgång till en bakgård där det finns en gigantisk hög rostiga sågar och plankor. Samt att jag inte är speciellt förtjust i att snickra.

”Men, hallå. Lägg serietidningen/boken ner eller håll i den bara?!”

Jo, men det kan jag ju faktiskt göra. Smart idé!
End of post. Fortsätt läsa Hur du gör ett rätt onödigt stöd att luta serietidningar mot

Diagnos och kokosbananmuffins

Lite sent, men låt oss prata lite om 2014. Ett år som kanske inte var världens bästa, men som i alla fall tog mig lite längre framåt i livet. Ett år som främst varit rätt utvecklande för hur jag ser på mig själv. Skulle inte säga att jag är en helt ny människa eller något sådant. Däremot så har det väl skett en del förändringar som jag själv inte märkt.

En vän påpekade för några månader sedan att ”Du vågar ta mera plats nu.” Vilket kanske stämmer? Jag har ingen aning om det stämmer, för jag märker inte av sådant. Däremot vet jag att jag fått det enklare att förstå mig själv.

Hur då? Jo, under 2014 blev min neuropsykiatriska utredning färdig. Fortsätt läsa Diagnos och kokosbananmuffins

Bollhav fyllt med ånger

ibland suger livetJag sitter här och tänker på en trumma. Det kanske låter lite konstigt då jag ej har något speciellt intresse för att börja trumma. Däremot så tycker jag just den här trumman sammanfattar lite hur mitt huvud funkar. Den där trumman har egentligen med ångest att göra. Den där sortens ångest som blivit permanent. För den där trumman är något jag ångrar.

Det är egentligen en rätt liten grej. Något som gick över snabbt och som jag med med all säkerhet inte är något personen inblandad är upprörd över. Fast jag tänker på den där händelsen rätt mycket ändå. Okej, dags att sluta vara vag och bara förklara det hela. Fortsätt läsa Bollhav fyllt med ånger

En jakt efter hemplaneten

Jag har grubblat en hel del på senaste tiden om hemplaneten. För den ej insatta så är hemplaneten själva känslan och insikten om att man själv inte riktigt hittat hem i verkligheten. Att någonstans så måste det finnas något bättre och det är därifrån man kommer. Det jag tänkt på är hur mycket den känslan präglat hela mitt liv.

Hade många anledningar att vara rädd för monster och spöken när jag var ett litet barn. Huset vi bodde vi hade byggts på en gammal galgbacke. Alla i familjen hade hört, sett eller känt något. Fast nerbäddad under täcket var jag aldrig rädd för alla monster som kunde gömma sig i mörkret. Inte ens en natt då dörren gled upp och en svart, glittrig gestalt likt Mårran stod och tittade på mig vid dörröppningen kände jag mig rädd. För kanske skulle denna varelse ta mig någonstans där dinosaurierna fortfarande levde och där jag var den som kunde rita hajar bäst? Jag kunde inte röra på mig och när jag blinkade till stod dörren stängd. Säkert bara en dröm. Det är ju den logiska förklaringen förklarades det senare.

Fortsätt läsa En jakt efter hemplaneten

2002 – 2013: ”Dog on Speed +2, D.O.S 2.0, Take In Fast Attack eller om man vill vara kort; Tifa”

Detta är inte en speciellt bra vecka. I måndags fick jag besked om att jag inte får något bidrag till hyran. (och de har inte givit något annat bidrag ännu. Så har inte betalat några räkningar eller betalat tillbaka lån från vänner ännu. För jag har ej några pengar.) I måndags fick jag även reda på att min hunds dagar är räknade. Ni kanske minns att i oktober förra året vloggade jag om och med min cancersjuka hund. Att hon levde på lånad tid. Nästan ett helt år till fick hon trots cancern. Idag är hon död. Borta. Njurarna svällde upp och under veckans gång har hon blivit ett skelett. Ja, alltså mera av ett skelett än vad hon redan var. Några vänner kallade henne skelettmonstret för några år sedan. Fortsätt läsa 2002 – 2013: ”Dog on Speed +2, D.O.S 2.0, Take In Fast Attack eller om man vill vara kort; Tifa”