Hemplaneten

En jakt efter hemplaneten

Jag har grubblat en hel del på senaste tiden om hemplaneten. För den ej insatta så är hemplaneten själva känslan och insikten om att man själv inte riktigt hittat hem i verkligheten. Att någonstans så måste det finnas något bättre och det är därifrån man kommer. Det jag tänkt på är hur mycket den känslan präglat hela mitt liv.

Hade många anledningar att vara rädd för monster och spöken när jag var ett litet barn. Huset vi bodde vi hade byggts på en gammal galgbacke. Alla i familjen hade hört, sett eller känt något. Fast nerbäddad under täcket var jag aldrig rädd för alla monster som kunde gömma sig i mörkret. Inte ens en natt då dörren gled upp och en svart, glittrig gestalt likt Mårran stod och tittade på mig vid dörröppningen kände jag mig rädd. För kanske skulle denna varelse ta mig någonstans där dinosaurierna fortfarande levde och där jag var den som kunde rita hajar bäst? Jag kunde inte röra på mig och när jag blinkade till stod dörren stängd. Säkert bara en dröm. Det är ju den logiska förklaringen förklarades det senare.

Några år äldre och jag börjar istället läsa massor. Serietidningar, böcker och fiktiva världar är där jag hör hemma. För en kort liten stund är jag Spider-Man som försöker se till så Spot inte kan råna banken. Ungefär samtidigt började jag spela spel och titta på film och tv-serier som tog en bort från vardagen. Fast ingenting som verkligen kunde ta en till hemplaneten. Brukade komma till skolan och berätta otroliga historier som jag egentligen bara jag tyckte var häftiga. Brukade fundera ut den perfekta historian medan jag cyklade till skolan. ”Visste ni att det landade ett rymdskepp på min bakgård?!” Saker blev inte lättare i skolan pga. det.

Men någonstans där började jag i alla fall skriva mera. Hade ju alltid huvudet bland molnen. Det intressanta med att skriva är ju att först finns det ingenting. Sen plötsligt så finns det något där. Något som jag skapat och som inte fanns där från början. Visst, mycket av det jag skrev blev långa dikter om hur världen har vänt sig mot mig. Fast det stämde ju. För världen var skolan och mitt rum. Samt overkligheten som gömde sig någonstans.

Pokémon blev en bra tillflykt också. Plötsligt så var jag inte jag. Jag var en pokémontränare i en värld där jag var omöjlig att besegra. Med min level 72 Dugtrio så besegrades elitfyran. Verkligheten knackade dock på dörren genom saker som batteritid och att man då och då måste titta bort från den lilla skärmen.  Kortspelet blev dock ett bra sätt för mig att ta in lite pokémon till denna värld. Umgicks bara med eleverna som gick tre klasser ner från mig. De hade ändå inte några förutfattade meningar mot mig. Samt att jag blev så mycket bättre än alla dem på kortspelet.

Början av högstadiet var ungefär samtidigt som Internet växte och växte. Plötsligt kunde jag vara KillerTANK_ och prata med folk jag inte kände. Folk som bara kunde döma mig baserat på vad jag gillade och vad som stod på min profil. Jag blev plötsligt det jag gillar. Samt att istället för att slänga mina dikter direkt efter att jag skrivit dem så kunde jag publicera dem för andra att läsa. Andra som inte befann sig i min närhet. Andra som kanske identifierade sig med det jag skrev. Internet öppnade dock också upp en del vilda och konstiga idéer i mitt huvud. En period av mitt liv trodde jag t.ex. att jag var en chi-vampyr. Som sög upp folks känslor och det var därför jag mådde så dåligt och alla omkring mig inte tyckte om mig.

Så tittade jag till rollspel och lajv i samma veva. Forumrollspelade en hel del och kunde vara allt och ingenting. Började lajva efter att ha blivit inspirerad av en vän från nätet. Om böckerna tog mina tankar till en annan värld. Så tog lajv och rollspel min kropp dit. Plötsligt kunde jag se och agera helt bortkopplat från mig själv. Ville jag lura några förbipasserande att det fanns orcher i tornet så kunde jag det. Ville en glädjeflicka betala mig för att gå med i ett lönnmördar-gille så kunde jag faktiskt hålla i myntet fysiskt. Fast fortfarande så blev det bara något temporärt. I rollspel finns det för mycket regler och under lajven fanns det för mycket krav. Glädjen rann ut.

Hela grejen med verklighetsspelet Conspirare tog mig med en sådan storm. Plötsligt fanns det en värld utanför denna. Plötsligt fanns det något att jaga efter och jag var så övertygad om att De andra skulle rädda mig från denna dimension. Mot slutet när man klev på båten och de sa att ”Ni som kliver på nu kommer inte kunna komma tillbaka. Ni lämnar allt bakom er.” Då klev jag på utan tvekan. Vände mig och sträckte ut en hand till den jag då höll kär. När de senare avslutade allt med ”det är bara ett spel” och jag insåg att båten hade åkt tillbaka till där vi hoppade på, då dog något inom mig. Räddningen skulle inte komma denna gång heller.

Så jag återgick till att skriva, läsa, titta och bara försvinna in i små världar tillfälligt. Något som jag faktiskt fortfarande gör. (10 avsnitt TV-serier per dag exempelvis. ) Ett tag spelade jag en del MMO-spel. Fast insåg snabbt att det inte riktigt var något för mig. Jag ville försvinna in i världen. Inte samla poäng och bli starkare. Jag ville ta en promenad tillsammans med min rancor och äta lite frukt. Istället fick jag 200 jedis som hoppade förbi och skrek lololfagztrooperslol.

Just nu hittar jag hemplaneten tillfälligt i musiken. När jag står där ute på dansgolvet, sluter ögonen och bara rör armarna i takt till musiken som dunkar omkring mig. Då känner jag mig tillfälligt transporterad till hemplaneten Sen att öppna ögonen, se sig omkring och alla andra omkring en ler hjälper förstås en del.

För det säger också en hel del om mitt liv. Jag har väldigt fina människor omkring mig. Människor som bryr sig och människor som jag saknar. Något som jag faktiskt inte haft under en större del av mitt liv. Jag har vänner jag kan krama i längre stunder. Jag har vänner som jag kan berätta allting för. Jag har vänner som inte lyfter ett ögonbryn när man stormar in i ett rum och skriker högt ”BOLL!” Jag har vänner som vill gå ut och plocka löv i skogen. Jag har till och med en vän som faktiskt också letar efter hemplaneten och vill flyga på en flygande matta med mig.

Jakten på hemplaneten kommer alltid fortsätta. Det är en del av den jag är. Däremot så vet jag i alla fall nu för tiden att jag inte är ensam. Alla omkring mig är så fina. Om jag bara kunde tycka hälften så mycket om mig själv som det jag tycker om mina vänner så har jag gjort stor progress.

3 reaktioner på ”En jakt efter hemplaneten”

  1. Hade du skrivit lite mer text så hade jag börjat böla. var inte långt ifrån kan jag säga. kände fan igen mig i typ allt du skrev nästan. mvh Lomin

Du borde verkligen skriva en kommentar!