Diagnos och kokosbananmuffins

Lite sent, men låt oss prata lite om 2014. Ett år som kanske inte var världens bästa, men som i alla fall tog mig lite längre framåt i livet. Ett år som främst varit rätt utvecklande för hur jag ser på mig själv. Skulle inte säga att jag är en helt ny människa eller något sådant. Däremot så har det väl skett en del förändringar som jag själv inte märkt.

En vän påpekade för några månader sedan att ”Du vågar ta mera plats nu.” Vilket kanske stämmer? Jag har ingen aning om det stämmer, för jag märker inte av sådant. Däremot vet jag att jag fått det enklare att förstå mig själv.

Hur då? Jo, under 2014 blev min neuropsykiatriska utredning färdig.

När jag i slutet av maj hade fått min sju sidor långa utredning så tyckte jag inte det skulle förändra något alls. Förutom att det skulle bli enklare att få rätt sorts hjälp och insatser.  Vilket iofs är en rätt bra grej att få. Låt oss nu ta en djupdykning in i vad det står på mina papper. Lite för att det är intressant för mig själv, men mest för att det är viktigt att man ska kunna prata öppet om psykiska problem. Ser ni ett […] i citaten så har jag hoppat över lite oviktiga eller för personliga saker. Har även slängt in lite foton från 2014. Främst för att det är rätt mycket text och det är trevligare med lite fotografier här och där.

”Uppger att han har mått psykiskt dåligt ända sedan tidig skolålder då han under långa perioder var mobbad och utfryst. Har alltid uppfattat sig som annorlunda jämfört med andra jämnåriga.”

Helt ur sin kontext så låter det där så himla ”åh, vad speciell jag är”. Vilket är i alla fall inte hur jag menade. Här handlar det mera om hur jag uppfattade saker till skillnad från hur andra uppfattade saker. Fast det kommer vi till senare!

Haft en kortare kontakt på den psykiatriska mottagningen för unga vuxna i Uppsala, 2012. På mottagningen för unga vuxna, gjordes bedömningsarbete via MINI, SCID I, och II. T bedömdes då uppfylla kriterier för emotionell instabil, fobisk och depressiv personlighetsstörning.  Bedömes också uppfylla kriterierna för en neuropsykiatrisk diagnos och ställdes i kö för neuropsykiatrisk utredning.

Avbröt självmant behandlingen med antidepressivt för en tid sedan, då han kände att medicinen hade en mycket negativ inverkan på hans personlighet.”

Hade glömt bort att jag var ju fan @Sweden år 2014. Tänk vad tiden går.
Hade glömt bort att jag var ju fan @Sweden under en vecka, år 2014. Sprang runt med Joppe t.ex.

Mjo, åt antidepp ett tag och plötsligt så kände jag verkligen ingenting. Brukar förklara det med att jag visste att jag inte orkade diska. Fast samtidigt så brydde jag mig inte om att jag inte orkade diska, så jag diskade ändå. Låg hela tiden på linje där det inte gick att känna någonting för någonting. Minns speciellt hur jag sårade en av mina systrar då hon ringde och gratulerade mig på min födelsedag.

Jag mår hellre extremt dåligt än att inte må någonting alls. Kanske konstigt att skriva något sådant. Speciellt för att jag vet att när jag var yngre så fanns det en stor önskan av att inte ha några känslor alls. Vilket nog rätt många som någonsin känt jobbiga känslor under en tid kan relatera till.

”[…]
T kommer en timme innan tiden för besöket till alla tider vi träffas. Han har en något slapp kroppshållning, samtidigt som han skakar lätt med benen och händerna. Han svarar noga på frågorna och ger ett lite speciellt intryck. Han är sjukskriven för depression och ångest och upptar social ekonomisk stöd.

Han misstänker själv att han uppfyller kriterierna för någon typ av neuropsykiatrisk diagnos och tror själv att han skulle kunna få hjälp utifrån rätt diagnos.”

Det här fotot togs då Mirjam och jag fikade innan det första mötet på Rabén & Sjögren. Allt vi kom fram till under fikandet var två sidokaraktärer.
Det här fotot togs då Mirjam och jag fikade innan det första mötet på Rabén & Sjögren. Allt vi kom fram till under fikan var två sidokaraktärer.

Min utredare blev en rätt trevlig och lugn tant. Minns första möten rätt väl. Speciellt för att vi pratade en del om vad jag personligen relaterar till mest.  Hade vid tillfället pratat en del med en nära vän med autismproblem och jag tog upp att vi har rätt liknande problematik i vardagen. Så jag fick en del papper att läsa om de olika diagnoserna. Hade själv valt att inte läsa på något innan om alla kriterier och liknande.

Så kläckte utredaren ur sig ”Du fick autismpappret också. Tror inte du har autism dock. För du verkar bry dig om andra människor.”
Trots att jag bad henne utveckla så lät det på henne som att alla med autism inte brydde sig alls om andra. Blev lagom upprörd efter det mötet. Berättade det för min vän och hennes reaktion sammanfattade saken både bra och elegant:

”Men sjukt onice att hon verkar tro att människor med autism inte bryr sig om andra. wtf alltså hela mitt liv är att bry sig om andra. [svordomar]”

Jag blev rätt skeptisk till min utredare efter uttalandet, men eftersom jag hade köat och haft mig så extremt länge så valde jag att inte be om en ny. Tycker också det är jobbigt att behöva återupprepa mig varje gång jag kommer till någon ny instans. Aja, mera om autism senare i inlägget! Nu tillbaka till utredningen.

”T uppger att han mått psykiskt relativt stabilt den senaste tiden och beskriver återkommande besvär av depressiv karaktär och ångest, orkeslöshet, ouppmärksamhet, insomningssvårigheter. Har under de depressiva perioderna framförallt svårt att koncentrera sig på saker han tycker om, känner sig trött och initiativlös. Anser att han har lite svårt att koncentrera sig, behöver göra ”annat” samtidigt.

Han glömmer mycket (i skolan lärde han sig aldrig skolkamraternas namn), byter spår i tankarna, har svårt att organisera sin vardag, har svårt att fatta beslut. Har de senaste åren haft stora svårigheter att betala sina räkningar i tid, vilket lett till att han haft problem med obetalda hyror. Var hemlös under två månaders tid.

Beskriver svårigheter uppmärksamhet och koncentration, tappar lätt fokus i det han läser, faller lätt in i sin egen värld, lätt för att dagdrömma, glömsk. Försöker att skriva listor på allt han behöver komma ihåg att göra, svårt för att strukturera och organisera, skapar lätt kaos runt omkring sig. Känner sig ofta spänd och rastlös, svårt att slappna av. Uttrycker behov av att ha något att göra hela tiden ”jag har lätt att fokusera om jag tecknar, det har blivit en hel del armband och andra smycken som jag jobbar med i situationer där jag behöver ha fokus”. Beskriver uppskjutandebeteende, svårt att reglera aktivitetsnivån. ”

Allt det där är garanterat saker som alla kan relatera till från någon gång i livet. Problemet här är väl att det är konstant, men som det nämns i texten har jag i alla fall hittat lite tekniker för då händerna är rastlösa eller då jag måste lyssna på något längre.

Under utredningens gång så spenderade jag en del tid på EU-programmet UMA. (Nedlagt) Soc satt som krav att jag skulle gå dit och där fick jag sitta och lyssna på en del självförbättringskurser och liknande. Ingenting som jag känner att jag har med mig fortfarande idag. Däremot insåg jag att om jag sitter och klottrar på något så kan jag fokusera bättre på vad föreläsaren och de andra där sa. Så satt mest tyst och ritade fraktaler. Armbandsgrejen är mest något jag gör hemma. Som de flesta vet så följer jag ju en hel del TV-serier och filmer. Så då är det bra att istället för att sitta och skaka med händerna så gör jag armband med ögonpärlor.

Något jag verkligen känner är ett stort problem för min vardag är just minnet och sociala situationer. Jag är rätt bekväm med de människorna som är mina närmsta, men så fort det blir en ny situation så analyser jag allting som sker för mycket.

Jag och Linn drog på flera fina äventyr tillsammans under sommaren. Här är ett  foto på då jag fotograferar en soluppgång. Meta eller ett pekfinger mot upplevelsen av natur. I don't really know. Men den soluppgången var något av det finaste!
Jag och Linn drog på flera fina äventyr tillsammans under sommaren. Här är ett foto på då jag fotograferar en soluppgång. Meta eller ett pekfinger mot upplevelsen av natur. I don’t really know. Men den soluppgången var något av det finaste!

”Berättar även att han har svårt att ”hänga med” när det är flera som pratar, att han behöver komma hem och samla sig efter att han varit ute och gjort saker. Han är känslig enskilda ljud, som tickande klockor, kylskåpsljud, och vill därför ha brus eller musik på hela tiden (går med hörlurar).”

Det där stycket drar fram ett rätt roligt minne från utredningen. Jag hade svarat på en hel del frågor och utredaren valde då att utveckla några av frågorna. Hade svarat att jag ej störs av jobbiga ljud. Sedan skedde detta (Ej ordagrant för det var ju ett tag sedan, hallååå) :

Hon: ”Ser att du svarat att du inte störs av jobbiga ljud? Sådant som oljud?”
Jag: ”Ja, jag tycker om att ha oljud omkring mig hela tiden. För då hör jag inte alla ljud som man hör när det är tyst. Tickande klockor, kylskåp och liknande ”
Hon: ”Men…”
*vad jag precis sagt sjunker in*
Jag: ”Oh…”

Upplever också att han har stark ambivalens i samband med att han måste fatta beslut. Upplever sitt eget liv som relativt meningslöst. Känner att hans liv inte har något värde men har heller inte någon vilja att dö. Han har alltid haft en mycket dålig självkänsla. Har ett önskemål om att få stöd att ”lära mig att orka leva med mig själv.”

Under min uppväxt har en del av de där ovanstående sociala problemen löst sig med att jag jobbat fram tekniker som verkar funka. Det är lätt att få andra att göra mina beslut åt mig. Speciellt om det är sådana där enkla saker som ”ska vi äta det här eller det här?”

Viljan att dö har funnits länge och återkommer ständigt. Fast det är inte riktigt en vilja att dö. Det är en vilja att upphöra existera. För om jag inte fanns så skulle ingen bli ledsen över att jag är borta.

Tombi i ett träd. Buzz buzz maddafakka! Också från ett  av Linns och mina äventyr ute i skogen. Detta dock i anslutning till begravningen av min råtta Trasig.
Tombi i ett träd. Buzz buzz maddafakka! Också från ett av Linns och mina äventyr ute i skogen. Detta dock i anslutning till begravningen av min råtta Trasig.

Berättar att han tillbringar mycket tid i sin lägenhet och är mycket restriv med sociala kontakter i allmänhet. Tillbringar mycket tid på internet, och att titta på TV, läsa och skriva.
[…]
T vill att andra ska ha det bra, undviker konflikter. Han anpassar sig lätt till andra, anpassar sig för mycket tycker han själv.
T har 2-3 riktigt nära vänner varav en har autismdiagnos.

Riktigt nära vänner här är förstås de jag verkligen berättar allting i världen för. Har ju en del nära vänner som jag verkligen litar på, men de som är riktigt nära är de som går runt och vet om allting och lite till.
Det där om att anpassa sig för mycket är nog en referens till då vi pratade om kärleksrelationer. Där jag personligen känner att jag nog under de få sådana relationerna jag haft, anpassat mig för mycket kring den andra. Finns ett undantagsfall och det är också den kärleksrelation som slutade på bästa möjliga sättet.

Några möten senare och autism kom upp igen. Denna gång i samband med att jag hade fått hem en bok som vi skulle diskutera.

Samtal utifrån boken ”Att leva med autism / Aspergers syndrom. Vad innebär funktionshindret?” Utgiven av Riksföreningen Autism.

T känner igen sig i det mesta i boken. Han har svårt med automatisering, behöver analysera och tänka igenom innan han gör något, har utvecklat strategier för att låta andra ta initiativ och bestämma för att slippa dessa svårigheter. Han tolkar metaforer bokstavligt först men kan sedan abstrahera från det konkreta. Han har påtagligt dåligt minne för ansikten, lägger märke till de detaljer som intresserar honom mer än att han uppfattar helheten. Han har ”alltid kört sitt eget race”. Han har svårt att planera och organisera, har även svårt att hitta, har varit dålig på sporter, är känslig för intryck omkring sig och skyddar sig med hörlurar och att vara upptagen av sin telefon.”

Allt det där är saker som vi redan nämnt tidigare i inlägget, däremot så skulle jag nog tycka att vara dålig på sporter har mera med min fysik och astma att göra. Antar jag i alla fall?

Mitt ansiktsminne har alltid varit rätt dåligt och det ger en hel del svårigheter i min vardag. Har börjat med att sluta hälsa på folk tills de hälsar på mig. Då jag vid rätt ofta presenterar mig för folk jag redan träffat förut. Vilket är något jag sedan ligger och tänker på väldigt länge.

Vet dock att utredningen gjort så det känns lättare nu för tiden att säga att jag är dålig på ansikten. Alltid funnits en spärr i bakhuvudet om att hålla inne med saker jag inte förstår. Så jag inte verkar… [något].

Samtal med modern:
[…]

Hon försökte göra aktiviteter med barnen så att de hade det bra. Hon minns mycket lite från T:s uppväxt. Hon tycker att T var kanske lite mer omständlig och rigid än de andra barnen med hon accepterade honom som han var.
Modern minns att T lekte med de äldre syskonen i sandlådan. Hon tror att han var glad över att träffa andra människor. Hon minns att hon ”såg till” att han lekte med andra barn, t ex bjöd hon hem andra barn. Han var snäll mot vuxna som kommenterade att han var väluppfostrad. Han åt varierad mat och modern minns inte att han hade problem att uttrycka sig varken verbalt eller med kroppen. Han var känslig för kläder, dessa skulle vara mjuka och bekväma, han ville absolut sitta på sin bestämda plats så han inte hade ryggen mot fönstret, (han ville se ut).

Han hade inga speciella rutiner för sig, men modern tycker att T var mer rigid än andra barn. […]

Han deltog inte i gruppaktiviteter, lekte mycket ensam. I tonåren satt han mycket framför datorn. Levde mycket i sin fantasivärld.

I skolan hade han stora problem med mobbning under flera år. Detta uppdagades i 6:an. Han hade stora problem med att lära sig läsa och förstå text och att lära sig skriva. Började först läsa serier om Spindelmannen. Sedan läste han mycket serier.
Han glömde ofta saker och modern fick se till att han hade det han behövde. Hans rum var mycket ostädat. Han hade dålig förmåga att se vad som behövde göras och modern behövde ”säga till” ofta.

Modern minns att han kunde bli ”vansinnigt arg” när syskonen retade honom.

Hoppar över lite grejer här från min mors privatliv.
Det är alltid så konstigt att läsa om sin egen barndom på det här sättet. Mycket av den här delen är saker som jag absolut inte kommer ihåg. Har förträngt det mesta. Främst högstadiet och neråt.

Har alltid tyckt att jag nästan aldrig blir arg. Brukar samla på min ilska tills det kokar över vid sällsynta tillfällen. Har du någonsin upplevt mig arg?

Jag fick ett mixerbord av Jaite och Togi under en av J-månaderna. Då de tyckte att jag borde spela mera. Jag har alldeles för fina vänner.
Jag fick ett mixerbord av Jaite och Togi under en av J-månaderna. Då de tyckte att jag borde spela mera. Jag har alldeles för fina vänner.

– Graviditet/nyföddhetsperiod
Modern fick en blödning under v14 av graviditeten men lyckades behålla fostret. T föddes frisk, vikt ca 3800g. Han hade mycket ont i magen, diarré (laktosintolerant), vaknade varje kvart.

– Barndom
T gick 1 år gammal, ramlade då ner för källartrappan, svimmade, var på sjukhus ett dygn. EEG och undersökningar visade inga skador. Efteråt svimmade han dock lätt vid oro eller smärta, ca 1gång/vecka (svimningarna minskade med åren men förekom även i vuxen ålder). Gav bra ögonkontakt.

Det finns ett foto på då jag står upp som bebis och är rätt nära trappan där jag ramla. Så det kan vara fotot, eller så är det faktiskt ett minne. Vet dock att tänker jag på det så kan jag känna att jag faktiskt stått vid en trappa som bebis och att jag ramlade ner.

Visste inte alls att det var så allvarligt att jag behövde stanna där ett dygn.

[…]
T gillade att leka själv, lekte mycket med dinosaurier, ”de bråkar med varandra, åt upp varandra”, tyckte de andra barn var elaka mot honom. Deltog i kyrkans barntimmar. Dagdrömde mycket, ”hade huvudet bland molnen”. Föräldrarna skildes när T var 8 år gammal, modern träffade ny man på annan ort. Modern var kristen.

Förstår inte varför de kände att det är viktigt att veta att min mor är kristen. Eller i alla fall varför det känns tillräckligt viktigt för dem att skriva ner det i utredningen. Är i alla fall rätt glad över att jag lekte med dinosaurier och tyckte dinosaurier var så intressant! Det intresset har ju skapat en hel del möjligheter för mig.

Lågstadiet: T var lite annorlunda i barngruppen men varken T eller modern minns några större problem från den tiden.
Mellanstadiet: Familjen flyttade till moderns sambo. T var mobbad och utanför, försökte vara rolig men hans skämt gick inte hem, andra hade andra intressen. ….? Han försökte göra sig intressant t ex. genom att berätta att ett UFO landade på hans bakgård men blev bara hånad för det. En gång blev han pressad till att hoppa i en grävd grop bakom skolan som han inte kunde ta sig upp från, kamraterna lämnade honom där och sprang till lektionen, han satt där panikslagen i ca tre timmar tills vaktmästaren upptäckte honom och hjälte honom att komma upp. Han berättar om flera grymma mobbningsminnen.

Han valde att jämt gå med en ryggsäck, ca 36kg tung, med alla slags böcker (fiktiviteter, faktaböcker) och skolböcker. Han ville hellre bli kallad för ”ryggsäcken” än något annat värre.  Har besvärats av självdestruktiva tankar ända sedan tredje klass. I 5:an […]

Modern visste inget om mobbningen. I skolan satt han längst bak, ensam, observerade, gungade på stolen.
Av vuxna uppfattades han som snäll och trevlig.

Klippte där vid ”I 5:an” för att det har jag skrivit om förut. Går att läsa här. Den där flytten var så konstig. Minns inte alls hur alla grejer magiskt dök upp i det nya huset. Antar att mor använde magi. Det är mysigare att tänka på saker på det sättet.

Efter detta följer en lång text om ungdomstiden, vuxentid och liknande. Vilket är mest vad jag studerade. Hur jag blev vräkt och lite om mitt sexliv. (Sjukt ointressant sexliv. Fast är du nyfiken så kan jag sammanfatta det som står med ”Föredrar förspelet, det andra är så kladdigt. Kramas helst”. Typ.) Så vi hoppar över allt det där och går direkt till kommentarer från skattningsformuläret! Struntar i att skriva ner poängen som står i utredningen, för det känns inte så relevant. Istället är det mest vad uppredaren kom fram till när hon och en läkare gjorde rätt roliga tester på mig.

[…]
Delar av ADOS Autism Diagnostic Observation Schedule:

T ger stereotypa svar som är adekvata för situationen som är hans ”standardsvar”. T ex på frågan hur mår du svarar han ofta ”jag överlever”. Konversationen flyter inte riktigt, T ger inga ledtrådar så att konversationen utvecklas till en dialog, konversationen bygger mera på T förståelse av samtalet. Detta tyder på svårigheter kring mentalisering. T använder sig av spontana gester men bara när han uttrycker sig spontant, inte när han ska anpassa sig till situationen, när han t ex blir ombedd att återge en historia använder han inga gester. Hans förståelse av historier i ADOS är bristfällig då han fokuserar för mycket på ovidkommande detaljer. Detta vittnar om brister i Central Coherens. Han uppfattar inte poängen och humorn i historier och tolkar dem på sitt eget sätt.

Bedömning: T uppvisar en del brister i kommunikationen och ömsesidigheten som tyder på svårigheter inom autismspektrumtillstånd.

Den här dagen var rätt intressant. En läkare gjorde alla test och utredaren satt bredvid och anteckna. Sen byte de av varandra lite då och då. Under ett av testerna fick jag återberätta en bok och även beskriva vad som sker i en berättelse. Det var några grodor som flyger runt på grodblad.
I ett annat test fick jag berätta en egen saga med hjälp av lite saker i en skål. Det testet var nog det roligaste testet av dem alla.
Speciellt efteråt då läkaren frågade mig om jag hade läst det där någonstans förut. Näe, du herr läkare. Jag kan faktiskt hitta på en egen berättelse om en glaskula och en sko som blev sugna på glass och sedan insåg att de fastnat i limbo på grund av ormen från paradiset..

Under denna dag verkar utredaren helt ha ändrat åsikt om det hon sa under det första mötet.  Som om hon rättade sig själv och visste bättre.

Testmetod
WAIS IV
Observation i rummet:
T samarbetar bra i testsituationen. Han vill gärna ”Leka” med något i händerna när han jobbar med uppgiften. Han har svårt med framplockning av information. Längre testfrågor t ex i aritmetik, deltest måste upprepas.

Resultat:
T verbala funktion (Mått på verbal slutledningsförmåga, resonerande förmåga, begreppsbildning samt tillägnad kunskap) ligger klar över genomsnittet.

Hans perceptuella funktion (mått på spatialt ”rumsligt” tänkande, icke-språkliga problemlösningsuppgifter, berör även visuo-motorisk förmåga (öga-hand) samt ställer krav på snabbhet) i genomsnittet övre del.

Hans arbetsminne (förmåga att hålla kvar i minnet de uppgifter man tillfälligt arbetar med, genomföra mentala operationer och producera en lösning) och snabbhet (förmågan att snabbt och korrekt avsöka, sekventiellt ordna eller urskilja virsuell information som även ställer höga krav på uppmärksamhet, korttidsminne och visuo-motorisk koordineringen) ligger på signifikant lägre nivå, klart under genomsnittet.

T sammantagna resultat på hela testet är genomsnittligt. Han har en något ojämn testprofil, där arbetsminne och snabbhet ligger på signifikant lägre nivå än andra funktioner, dvs verbalt och perceptuell förmåga.

2014 kommer jag nog alltid minnas som året då jag träffade, pratade och blev ihågkommen av Neil Gaiman.
2014 kommer jag nog alltid minnas som året då jag träffade, pratade och blev ihågkommen av Neil Gaiman.

Minns att när min utredare kom fram till detta så sa hon något i stil med ”Du är rätt mycket smartare än många andra. Mycket smartare än du tror eller känner dig att du är. Däremot så kan du inte göra något med det pga. din problematik. Däremot så kan jag tänka mig att det är du som får andra att se en ny vinkel på något i en konversation. När du fastnar i någon detalj. Vilket nog är bra i grupparbeten!”

Vet inte hur det där stämmer eller inte. För nog fan känner jag mig rätt korkad när jag missar vad någon sagt för att jag råkar fastna på ett speciellt ord eller annan detalj. I det stora hela så känns det som de båda resultaten slår mot varandra ständigt. Så istället för något sker ingenting.

CPT II Conners’ Continous Performance test:
[…]

Sammanfattande bedömning:
T har haft, trots sin genomsnittliga begåvning, livslånga svårigheter kring uppmärksamheten, organisationen, ständig känsla av rastlöshet, behov av fysiska aktiviteter och inlärning som är typisk för ADHD-problematik. Det framkommer även svårigheter med social kommunikation och interaktion, bristande mentaliseringsförmåga s k ”theory of mind.”, bristande central koherense, svårt att vara intuitiv, löser social situationer genom sin logiska och analytiska förmåga, det blir därför aldrig ett ömsesidigt samspel. Dessa svårigheter är utmärkande för autismspektrumproblematik. Kliniska intervjuer, tester och genomförda frågeformulär bekräftar dessa.

Sedan fick jag ett resultat. Om ni följt med i inlägget nu så kan ni ju kanske gissa er fram vad det blev? Ja, du gissade rätt! ADHD och högfungerande autism.

Hur har detta då förändrat något för mig? Som jag nämnde tidigare så känns det inte som jag har förändrats. Fast samtidigt så har andra sagt att jag har det. De påpekar en positiv utveckling som jag antar att min depression inte precis tillåter mig att märka av.

Under Oktober hjälpte jag till att organisera 24hour comic book day.  På fotot ser ni en dum serie jag gjorde någon gång mitt i natten. En trött Lisa mobbade den.
Under Oktober hjälpte jag till att organisera 24hour comic book day. På fotot ser ni en dum serie jag gjorde någon gång mitt i natten. En trött Lisa mobbade den.

Så vad har hänt sen utredningen blev klar?

Det har blivit lättare att fråga om saker

Jag känner att det blivit enklare att säga till när jag inte hinner med i vad en person precis sa. Förut så lät jag bli att nämna sådant. På samma sätt har det blivit lättare att säga till om något är jobbigt. Det känns mera ”legit” på något sätt.

Jag har fått rätt hjälp

Det har varit en mycket lång resa, men just i detta nu känns det som jag får rätt sorts hjälp. Har via LSS fått ett boendestöd som hjälper mig med jobbiga papper, telefonsamtal och liknande. Samt att jag fått en daglig verksamhet som jag går till några gånger i veckan. Den är personanpassad och tänkt att långsamt trappas upp. Exempelvis så får jag sitta och skriva i ett rum ensam.

Jag tänker mera på vad jag säger

Okej, det där låter kanske lite fel. Det jag menar här är att jag länge haft ett problem med att jag antar att folk vet saker som jag själv vet. För att det känns som alla vet det för att jag vet det. Lite svårt att förklara, men jag försöker i alla fall att innan jag uttalar mig tänka över om det jag är på väg att säga är en självklarhet för någon annan än mig.

Tomb
Från [UBV] Flutterby FX. DJ:ade chill på en fest organiserad av mina favoriter.

Jag har vågat mer

Jag har t.ex. DJ:at chill på hela 3-4 fester inför folk! Min vän Jens har i flera år sagt att jag överanalyserar allting. På grund av diagnosen så känns det som jag är mera medveten om detta. Ingen kommer äta upp mig om jag inte DJ:ar perfekt och bara för att mannen i kiosken byter kö betyder det inte att jag luktar illa.
Det är fortfarande ett stort problem för mig och även om jag är medveten om att jag överanalyserar så kan jag ju inte kontrollera hur det känns i hela kroppen.

Så vad fick jag ut av att skriva allt detta? Vet inte riktigt, men försökt skriva något liknande sen den dagen jag fick diagnoserna. Det är därför det varit så tyst i bloggen. Inte riktigt vetat vart jag ska börja med allt detta. Så lät allting ramas in av att alla fick läsa större delen av utredningen. Känns som en tyngd lättat. (Även om jag använt lite väl många ”jag” och ”och liknande” i inlägget.) Nu kan jag börja blogga här lite mera aktivt. Kommer nog bli en hel del om mina intressen. Har för några månader sedan exempelvis lovat Miranda att skriva något om bra serier att läsa. Ska även skriva något om Dinosaga när boken börjar dyka upp i bokdatabas-tjosan.

Efter detta långa och självutlämnande inlägg så känns det som ni förtjänar någon dum belöning. Ni har ju ändå lyckats läsa så fruktansvärt mycket om mig!

Därför tog jag och bakade Stef Gaines kokosbananmuffins i söndags. Blev faktiskt rätt gott!  Ni som känner mig vet nog att jag är fruktansvärt dålig på att laga mat och nog ännu sämre på att baka. Så det slutar alltid med att jag dokumenterar mina mat-misslyckanden. I detta fall blev det faktiskt en rätt underhållande video. (Om jag får säga så om min egen kreation?) Fnissar själv till när jag tänker på hur dåligt det gick att baka. Rätt glad att jag filmade alltihop!

Tack i alla fall för att du tog din tid och läste. Jag står i alla fall på rätt sida av vägen nu. Även om jag kanske inte går på vägen.

Det är helt enkelt så att jag överlever.

 

En reaktion på ”Diagnos och kokosbananmuffins”

Du borde verkligen skriva en kommentar!