Bollhav fyllt med ånger

ibland suger livetJag sitter här och tänker på en trumma. Det kanske låter lite konstigt då jag ej har något speciellt intresse för att börja trumma. Däremot så tycker jag just den här trumman sammanfattar lite hur mitt huvud funkar. Den där trumman har egentligen med ångest att göra. Den där sortens ångest som blivit permanent. För den där trumman är något jag ångrar.

Det är egentligen en rätt liten grej. Något som gick över snabbt och som jag med med all säkerhet inte är något personen inblandad är upprörd över. Fast jag tänker på den där händelsen rätt mycket ändå. Okej, dags att sluta vara vag och bara förklara det hela.

En gång för rätt länge sedan så befann jag mig i en skog och stod och slog på en liten handtrumma. Kan inte spela på handtrummor men det var i alla fall något att göra med händerna. Jag klappade trumman också och tyckte pälsen på den var rätt mjuk. Så jag satt mig ner framför en kompis och sa att hon borde klappa på trumman. Den är rätt mjuk. Hon tittade på mig argt och sa bestämt nej. Jag blev lite förvånad och frågade varför. Var på hon då sa ”Vad tror du? Titta på den!” Så jag tittade ner på den och insåg att trumman bestod av någon sorts päls. Gissningsvis ko antog jag vid tillfället. Min vän är vegan så jag förstod direkt då varför hon hade reagerat så bestämt mot mig. Jag sa förlåt och hade en liten klump i magen. En starkt ångerkänsla. Vilket vid tillfället var då helt naturligt.

Så vad är då det konstiga här? Jo, den känslan sparades någonstans och vägrar släppa taket. Hela mitt liv är fyllt med små sådana grejer som automagiskt sparats någonstans och bubblar sedan upp vid olämpliga tillfällen. (Trumman är föresten inte mera viktig än något annat minne. Det fick bara vara det minnet som fick agera exempel denna gång.)

Exempelvis varje gång när jag ska försöka sova. Då ligger jag där rätt handlingsförlamad och tänker på dagen som varit och allt jag ångrar. Jag tänker på någon gång jag kastade en burk på en vän och den blev arg. Jag tänker på då jag råkade kliva en hund på tassen och ägaren blev riktigt upprörd. Jag tänker på en gång då jag tappade en väns sista vinglas eller då jag gick på toa och gjorde så jag och min ena syster missade bussen hem. Då jag skrev förlåt på Facebook och gjorde vänner oroliga. Jag tänker på trumman och alla skämt jag inte förstått. Det är som att sjunka ner i ett mörkt bollhav och varje boll är något sådant där litet. Något som jag innerst inne vet är så jävla dumt att fortfarande tänka på. Då ingen annan går och tänker ”näe, fy fan för Tomb då han frågade mig om den där trumman.”

Det finns alltid någon här som kommer in och säger ”Ja, men sluta tänk så när du ska sova då!” Förlåt, men det är inte riktigt så hjärnan funkar. Hade jag kunnat gjort det hade jag gjort något liknande för länge sedan.

Fast det finns en lösning. Eller ska vi säga en försvarsmekanism? Jag säger förlåt. Rätt ofta och rätt mycket. Har du umgåtts med mig så märker du nog att jag säger det ofta utan någon sorts direkt anledning. För ibland så infinner sig en känsla av att i just detta tillfälle så måste man säga förlåt. Annars så har jag inte sagt förlåt.

Sen säger en vän till en att jag inte ska säga förlåt för sådant där. Vad händer då? Jo, jag vill ju säga förlåt för att jag sa förlåt.

Det här är väl bara en liten del i det trasiga maskineriet. Vet egentligen inte vad jag vill åstadkomma med inlägget. Bara ventilera antar jag. Vill ju inte att folk ska börja vara extra försiktiga med sådant där mot mig. Då lär jag mig inte något.

Någon dag ska jag orka blogga om hur utredningen gick och den långa resan. Har resultat nu i alla fall. Rätt intressant sätt att lära sig om sig själv på.

Nu orkar jag dock inte skriva något mera. Bollhavet kallar. Så jag lämnar er med en låt.

3 reaktioner på ”Bollhav fyllt med ånger”

  1. Jag känner igen det där alltför väl. Om det någonsin är något du ångrar där jag är inblandad så ville jag bara säga att du är förlåten för länge sedan och att jag älskar dig, min vän.

  2. Låter som mig i tonåren. Har nästan glömt hur det kändes eftersom det försvann någon gång för längesen och jag vart så glad att det var borta att jag förträngt hur det va när det höll på. En dag kommer du också ha glömt hur det känns att ångesta över onödiga saker som att du en gång kastade nån burk på en kompis och ni kommer skratta åt det tillsammans istället, det är jag säker på <3

  3. Känner igen mig i vad du skriver. Jag har länge fightats med en sån konstant ånger. Är ofta väldigt ängslig och undviker ibland att träffa folk just för att jag är rädd att jag ska ”göra något fel” igen. Har fortfarande inte glömt en gång då jag satt på ett ställe med två platser (så en plats var tom brevid mig), så kom två tjejer och man märkte att de ville sitta där. Jag ångrar så mycket att jag satt där och ”förstörde” för dem. Det här var två år sedan. Låter löjligt men vissa saker ligger kvar och äter på en! För mig personligen har det blivit LITE LITE bättre på senaste tiden i och med att jag hittade nya sätt att må bra på. Då ”orkar” inte de dumma tankarna hålla sig kvar lika hårt. Och jag håller alla tummar för att du ska må bättre snart också.

Du borde verkligen skriva en kommentar!